Elisabet

Vem är du.

Vem är du.

Nej men ärligt, vem är du?
Vad är det som brinner, brinner utanpå, inuti. Hudflagor lossnar, fastnar under kudden, likt

den stjärna som slocknade på hans ryggtavla. Får inte störa, inte röra.
Fingrar flätas samman, skapar mönster som kastas ut i natten. Skuggorna täcker väggarna,

önskningarna överskrider sans och förnuft, överväldigande, glittrande.
Jag vill inte sjunga mer. Som om stämbanden inte längre fanns. Ingen röst, inga ord, ingenting.

Att tala utan att förespråka, utan att rätt ska vara rätt, utan att hitta en mening.
Mening. Ah, detta outtalade, det som ligger och gömmer sig under den ännu bördiga jorden, vad

är det egentligen vi vill ha sagt. Varför. Ah snälla säg mig varför. Varför vill du bort härifrån?

För jag önskar att den framtid, den som väntar runt hörnet. Lovande, tröstande, vägvisande.
Jag önskar mig en framtid som är mindre återhållsam.
Vem är det som väntar. Vem är det som vill, som kan, som kommer att. Kommer att vadå?
Kommer att rädda världen.
Ha!
Eller hur menade du nu?
Jag skapar vägar, det är du som väljer huruvida du tänker följa dem eller inte.
Du tänker så..

Porträtt.

Ett av dig, blundar. Precis där. Vem är du? Hrmrhrm. Kan du omformulera dig?
Vad vill du? Vad jag vill. Just precis nu? Imorgon? Om tio år?
Vad gör tio år för skillnad idag? All skillnad. Framförhållning.
Planeraren. Realisten! Tillämpat i vilket liv?

Ta inte ut olyckan i förskott.