Dag 11 - Åska
Åskovädret omsluter staden, släcker alla lampor men lyser samtidigt upp det mörker det skapat. Det bullrar ohämmat, hittar vägar in i husen. Regnet smattrar mot fönsterrutorna. Barnen dansar obekymrat på nötta golvplankor, någon läser en saga och orden studsar mellan väggarna. Landar på läppar, händer, ögonlock. En saga om. Sagan om. Hur ska den sluta.
Stearinljus tänds, här och där borta, längs väggarna, på köksbordet. Fortsätter att brinna. Små, små fötter rör sig obehindrat över trösklar, upptäcker nya ytor. Den som är rädd för åskan, den som är rädd för åskan. Vart ska den ta vägen.
-Är du rädd för spöken?
Vad långt ditt hår har blivit. Vad glad du ser ut att vara. Det är något med hur ljuset faller kanske. Eller inbillar jag mig? Kanske är du lycklig nu, kanske är du lycklig nu. Hittat vägen ut. Eller snarare vägen in. Vad vet jag.
Musiken ljuder än. Fastnar. Ersätter. Väcker. Den väcker det som så länge har vilat. En känsla. Går inte att ta på, går inte att se, går knappt att förklara. Som att bli förälskad. Känslan av att vara oövervinnerlig, fri. Förälskad i en resa. En dag.