Elisabet

Går långsamt uppför trappan, trevar fram trappsteg för trappsteg. Ingen hemma. Ett steg till, snart uppe. Suckar. Bara gå! Att det ska vara så svårt. Invant beteende, fastnat i muskelminnet. Tonerna från ett piano långt borta skapar avstånd till ovanvåningen. Trappan blir med ens mycket längre, magi. Kan inte stämma. Tjugo trappsteg är nu minst tvåtusen. Det är bara att fortsätta. Utan att titta tillbaka. Ett steg i taget. Om jag bara inte hade varit så rädd för höjder. Men då kommer jag på, att äntligen. Äntligen har jag tid. Stänger av verkligheten och påbörjar den långa färden upp.

Uppe på kullen står en ensam gestalt, håret fladdrar i vinden och blicken är genomträngande. Djupblå ögon. Barfota fötter. Fastvuxen i marken. Vad väntar du på? Säg, vad väntar du på? Att isen ska smälta? Men det har den ju gjort för länge sedan. Blåklockarna blommar här bredvid dig, ser du?
Bakom gestalten, i skuggan av eken, ligger det en nött bok. Vilandes på en sten. Här, säger gestalten. Här har du sagan, från pärm till pärm, en sida i taget. Vill du läsa upp den för mig? Jag tvekar, tittar ner på mina händer. De darrar. Vad är du rädd för? Frågar personen framför mig. Jag är så fasligt rädd för höjder. Varför det? Här uppifrån kommer inget åt dig. Fåglarna, flygplan, förtret. Dina tre gyllene f. Lite väl inrutat? Välorganiserat. Men om jag lovar dig, om jag ger dig mitt ord. Här kan inget nå dig. Kan du lita på det då? Jag går fram till boken, tar upp den och håller den i ett stadigt grepp. Jag litar på dig, om du kan lova mig att inte fråga en enda fråga om mitt. Vi har en överenskommelse. Jag öppnar boken.

 

Bortom havet vilar vågorna. Innan ingenting blir till liv, innan fågelungen flyger för första gången. Där, där. Kan du se barnen? Hur de leker vid stranden. Kan du höra dem skratta? Skratta på ett sätt som bara den som aldrig sett sorg kan skratta. Innerligt. Ser du vad som händer bakom dem? Titta noga nu, titta. Soluppgång. Den är precis så vacker som du känner dig inuti. Varken mer eller mindre. Den kan spegla dina katastrofer, den kan spegla din morgon, den kan återspegla din önskan. Önskan om den tid som har varit, önskan om den tid som kommer att komma. Stjärnor faller. De faller. Huvudstupa ner i djupet. Men barnen, de fortsätter att skratta. Fortsätter att skratta på ett sätt som bara den som aldrig sett sorg kan skratta. Ovetande om det som komma skall.

Vilken sorglig berättelse, säger jag när jag slår ihop boken. Tycker du verkligen det? Ja. Kan vi inte skratta så innerligt som vi en gång kunde? Jag tror att du får läsa den sista biten en gång till.

Men barnen, de fortsätter att skratta. Fortsätter att skratta på ett sätt som bara den som aldrig har sett sorg kan skratta. Ovetande om det som komma skall. Som ännu inte upplevt kärleken som uppstår i sorgen. Den som överlever allt.

Jag rycks tillbaka ur mitt dagdrömmeri, kanske tusen trappsteg kvar. Fängslad. Fängslad är den som inte vågar, inte vågar titta tillbaka och möta sin rädsla. Kanske är det genom att möta den som vi sedan kan ta oss framåt. Utan att växa fast i marken. Genomträngande blick. Jag tar ett djupt andetag, och vänder mig om.