Elisabet

Och de anletsdrag han målade med de stora penslarna har skapat ett uttryckslöst ansikte. Hon blinkar, försöker le. Men leendet är aldrig tillräcklig stort, förmedlar ingenting. Blicken, tom. Som en tavla. En tavla som porträtterar likgiltighet. Men om man tittar noga, riktigt noga så kan man se en liten glimt i ögat. Likgiltighet, inte alls. Hon är större än så. Rastlöshet. Ren och skär rastlöshet. Ge henne något att bita i.

Havet ligger vid hennes fötter, hon blickar ut över horisonten. Färgerna smälter nästan samman, och hon undrar om det är han som har målat världen. Nere på djupet, finns det djur större än oss. Finns det krafter starkare än våra. Dit ner kommer vi aldrig att kunna komma. Inte med livet i behåll. Hon kastar en sten, en till, tio, hundra. Det är bara tid, intalar hon sig själv. Men orden, de små små orden etsar sig fast någonstans under revbenen. Att något så obetydligt kan betyda så mycket. Det är för henne obegripligt. Han kom med sommarvindens sista suck, återvände aldrig hem igen. Kriget pågår än. Om hon tittar tillräckligt noga, rannsakar, så inser hon. En människa kan aldrig bli större än sina tankar. Aldrig någonsin.

 

-Villkorslöst, vad tror du om det?

-Villkorslöst, som i utan kompromisser?

-Som i utan kompromisser

I krig och kärlek är allt tillåtet. Allt? För det måste ta slut någon gång. Om det inte är villkorslöst så kan det inte heller ta slut.
Sorgesången klingar ostämt, i otakt. Hon sjunger med, för full hals. Tårarna rinner längs med kinderna och hon blundar. Så hårt hon kan. Hon kan se honom där, hans ögon, hans villkorslösa vilja. Strama läppar, grova händer, markerade nyckelben, envisa blick. Lugna blick. Hemlighetsfulla blick. Trygga blick. Villkorslösa. I vilken hon sakta drunknar. Kom hem, viskar hon. Snälla kom hem, vi väntar på dig.