Elisabet

Ställ dig upp och gå, bara ställ dig upp och gå.

Läraren står framme vid tavlan, skriver alldeles för stora ord om små saker. Det sägs att man inte kan bli profet i sin egen stad. Har han inte förstått det?
Hon tittar på klockan, två gånger i minuten.

-Varför ska jag lära mig det här? Avbryter hon och fortsätter att tugga på sitt tuggummi, armarna i kors, tillbakalutad och med en vass ton i rösten.

-Ursäkta? Svarar läraren

-Detta intresserar inte mig.
Det blir knäpptyst i klassrummet. De förbjudna orden.
-Vad är det som inte intresserar dig?
-Ditt upplägg. Hon blåser en bubbla och vickar på stolen. Han rättar nervöst till sina glasögon och någon

fnittrar längst bak i klassrummet. Stereotyper. Men den här gången blir ingen räddad av klockan.
-Har du något bättre förslag på hur jag ska göra? Frågar han uppriktigt, utan baktankar.
Hon blir ställd, smäller bubblan och flackar nervöst med blicken.

-Ehrm, nja, asså.
-Ett konkret förslag, kan du ge mig det?
Hon tittar ner i marken, vrider på sig. Hennes klasskamrater lyssnar med stora öron. Vem vinner?
Vem vinner?

-Jag förstår bara inte vad jag ska med den här kunskapen till.
-Var du tvungen att avbryta mig mitt under lektionern för att säga det? Hade du inte kunnat vänta till

efteråt? Inte ett spår av ilska i rösten.
-Mjo. Skamsen.
-Jag är faktiskt här för er skull, glöm inte det.
Och med de orden reser han sig upp och går med lugn steg ut ur klassrummet, stänger försiktigt

dörren bakom sig.