Elisabet

Spring! Hand i hand springer vi mot rött. Klänningen som köptes dagen till ära är blå i gatlampans sken.

Blå, blå, blå är min himmel. På andra sidan gatan skriker någon, vi har inte tid att vänta. Stanna för att

sympatkrama en främling. Jag vet inte asså. Skavsår, små skor.
-Ska vi ta en taxi?
-Det var det dummaste jag har hört.
Alright. Fortsätter. Vi får blickar av de vi passerar. Känner jag honom? Nej, det gör jag visst inte. Mörkret

föll för drygt två timmar sedan, staden har bytt skepnad. Framme. Springer på tunnelbanan och andas ut.

Vilka är alla dessa människor och var är de påväg. Väntar de också på telefonsamtal? Klockan är snart

tolv, då måste jag sluta. Vidareutveckla gärna. Det tar bort magin tycker jag. Tittar på mina bara ben, det

värker i varje liten muskel. Och nu då, vad ska vi göra nu, vad i hela fridens namn ska vi göra nu?
Ständigt påväg, ständigt stilla. Räknar minuter, klockan slår strax tolv, då tar sagan slut.