Elisabet

Hans händer skakar när han sträcker sig efter teet framför sig. Det har svalnat och är på gränsen till

för kallt. Han tar en klunk och tittar ut mot folkhavet på andra sidan glaset. Han vågar inte, det kommer

inte att gå. Han planerar sin flykt hem. Det är inte långt härifrån. Å andra sidan har han lovat, och ett löfte

åller man. 12.22, 38 minuter kvar. Hur ska han få tiden att försvinna. Väntan är den värsta tiden. Han skrattar

nervöst där han sitter på en stol med röd dyna. Rätt bekväm faktiskt. När han tittar upp märker han att en

besynnerlig man stirrar på honom. Han kväver sitt skratt och tittar ner i sitt te. Earl grey. Extrapris idag,

croassant på köpet. Vad ska han säga nu då, när de träffas. Hej. Hallå. Hej, hur är läget? Hur är läget ...

Låter inte bra. Hej, hur är det? Som att sätta i kniven och vrida om. Hej. Hej blir bra. Klockan den tickar,

han blir äldre för varje minut som går. Vad håller han på med. Flätar ihop sina fingrar, lägger dem i knät och

blundar. Det kommer gå bra, det kommer gå bra. Eller ska han gå därifrån? Ännu finns det tid. Men nej, inte

en gång till. Den här gången ska han stanna, ta sitt ansvar. Han tittar ut genom fönstret. Där står han. Han

möter sin sons blick och ögonen tåras. Det snea leendet har han fått. Lika som bär, men olika som snöflingor

på samma gång. I famnen bär han en liten flicka. Farfar, är han farfar nu?