Dag 9 - Tomt
Det lilla huset är blått utanpå med vita fönsterkarmar. Öppnar försiktigt dörren med det rostiga handtaget och kliver över tröskeln. Tyst som efter en katastrof. Så tyst som det bara kan vara när någon stängt dörren för sista gången. Dammet ligger tjockt och blommorna på tapeten ser ledsna ut. Fortsätter ut i köket. Kastruller står kvar på spisen. Den som sist var här försvann brådskande. En stol ligger i en konstig ställning på golvet. Vem ska fixa röran? Vardagsrummet, kusligt. Tvätt på tork i badrummet. Torrt för länge sedan. Trevar med mina fingrar längs trappträcket, går långsamt uppför trappan. Lyssnar på min egen andning. Vet inte om jag vill gå längre. Ser framför mig en gestalt som dansar. En siluett i kvällen, precis vid vattnet. Kommer aldrig mer att dansa. Kommer aldrig mer att skratta. Tankarna sliter i mig. Minnen brinner varmare än eld. Han släckte min låga, allas vår låga. Kommer vi någonsin att kunna brinna på samma sätt som vi en gång gjorde? Sovrummet. Fotspår i dammet. Räddningspersonalen. Varför har ingen varit här och gjort fint? Städat upp det han lämnade efter sig. Varför pratar ingen om det han tog? Vi måste prata om det. För annars fastnar orden i mig. Skapar en vägg, skapar en sorg som är svårgenomtränglig. Men när det gör ont att prata, när ilskan tar överhanden och vi skadar varandra ännu mer. Är det värt det? Rummet börjar snurra, jag snurrar med. Tänker att jag sitter i en karusell med musik som överröstar mig. Bedövar mig. Gömmer mig för världen. Jag orkar inte känna mer. Få det att sluta. Hans skjorta ligger prydligt ihopvikt på sängen. Jag flämtar och faller ihop. Skakar, skakar sönder. Han lämnade mig kvar här. Med repet om halsen. Vi måste prata om det. Jag skriker, skriker mina lungor tomma. Tomt. Väntan är inte alls värst. Tomheten tar första plats. Jag samlar mig, tar på mig skjortan och sätter mig vid fönstret och tittar ut. Hösten kryper närmre, jag stannar här.