Elisabet

Du blickar ut över havet, och vinkar när du ser mig
Ler så obeskrivligt vackert, bekymmerslöst
Jag tappar andan

Inte ett enda orosmoln på min himmel
Jag tänker, kanske var det du som hade målat världen den kvällen

Och när den sista blåklinten vissnar, står jag ensam vid brända broar och undrar
Om det var därför fyren slutade lysa den natten

Ängen sprider sig längre än ögat kan nå
Ett vallmohav av trygghet, ett minne av den sommar som kom och gick

Snödrivor, förgätmigej
Snödrivor, förgärmigej

Men vacker är den vår som väntar
Den väntar på oss

Och minnet är starkare än sorgen. Minnet av de finaste stunderna.
Blunda, de finns där. De kommer alltid att finnas precis just där.