Elisabet

Otaliga gånger jag vandrat över dessa slätter
Gått förbi den stora eken, som stolt sträcker sig mot molnen

Oroar sig varken för natten eller de ord som fortfarande studsar mellan kala väggar
otydligt eko, förankrad i marken

En gång till
sa du
medan tårarna föll
Bara en gång till
Jag förklarade sakteliga, att ...
och du stirrade in i väggen, flätade samman fingrar
Vi går i otakt

Försöker röra
får inte störa

Aldrig kommer vi att glömma det som sårat oss mest.