Elisabet

Jag tänker att det ska vara kallare än vad det faktiskt är. Jag förundras över hur lång en dag kan vara, hur snabbt en vecka kan passera. Nästan obemärkt, tyst, försynt. Men vad vet jag, när den ena mardrömmen avlöser den andra. Vad jag förvånas över är hur fort jag kommer över dem. Skruvar upp musiken, följer solen, tar lite större steg än vanligt. Någon ler, jag ler tillbaka och sätter mig bredvid. Slår upp min bok, läser en sida, fyra. Går av tre hållplatser senare. Småspringer till bussen. Avverkar ännu en dag, trevlig helg, och hon har cigaretten i mungipan. Tack, tack, och detsamma. Och jag tänker att det är synd. Glömde vantarna, igen. Blodcirkulation, obefintlig. Maybe we can make it alright, we can make it better sometime. Hörlurarna på. Andas ut den kalla luften. Andas in. Vart ska jag nu? Går hela vägen hem, pratar med Maria. Det är bra såhär. Sover en natt, träffar Sanna och Saga, konstaterar, ja man äter ju med ögonen också. Skrattar. Tänker att kanske, eller så blir det en annan gång. Förkylning, överallt. Är det ett tecken på vinter, är det ett tecken på vinter. Eller dåligt anpassade klädval. Köper bättre skor. Träffar Gloria-Karin, hon väntar på perrongen. Sätter oss vid fönstret, pratar om att starta en skola. Hur vi önskar skolan skulle se ut. Vad är det vi vill lära oss? Vad är det vi vill veta? Vrider och vänder på åsikter, äter när vi har framfört våra argument. Ler. Detta har vi saknat. Tar oss hem, tittar på en fransk film, är vakna alldeles för länge. Precis så länge vi behövde. Säger hej då. Vi ses snart igen. Sedan blev det morgon igen, rus genom hela kroppen. Ett nytt projekt på gång. Ett tredje projekt med Ellen. När det blir klart, om det blir klart återstår att se. Jag kommer att hålla er uppdaterade. Trevlig kväll.