Söndag. Kväll.
Det bor någon här, bredvid. Någon som vaknar klockan sju varje morgon, som tycker om rutiner. Som aldrig känner igen sin egen spegelbild. Det bor någon här bredvid som vet att det finns större saker, större saker än både dig och mig. Bottenlösa hav, revolutioner, vulkaner. Jag minns, jag kommer alltid att minnas.
Jag känner inte den här personen, den här personen känner inte mig. Ibland möts vi i korridoren, hälsar. Av artighetsskäl. Jag tänker att jag kanske sjunger för högt om kvällarna, att det kanske är för lyhört. Sedan tänker jag att musik tycker alla om. Eller? Vemodigt pianospel går väl alltid hem, särskilt när kvällarna är så in i helvetes mörka. Då livar det upp med lite toner.
Vi möts i korridoren, jag tänker att jag kanske ska berätta vad jag heter. Men jag säger ingenting, kommer aldrig att säga något annat än hej.