Elisabet

Någon springer med lätta steg, i den djupaste skog. Kan du höra fågelkvittret? Om jag stannar nu kommer jag att ångra mig. Titta inte tillbaka, titta aldrig tillbaka. Jag vet att det gör ont, jag vet att det gör ont. Men om jag blundar kan jag se havet. Håller hårt om stenen, tror mig se en gestalt snett framför mig till höger. Tvekar. Släpp aldrig morgonen ur sikte. Ser du hur den gryr i fjärran, titta längre fram. Andningen ökar, hjärtat slår. Slår sönder sans och förnuft. Framför mig händer, alldeles för nära. Precis så nära jag vill att de ska vara. Hur nära går det att komma? Skuggor mot en frågande blick. Kallt. Kallare. Bäckmörkt. Varför är du rädd för mörkret? Varför blundar du nu? Högt uppe i träden dansar löven i trädkronan, ifrågasätter aldrig vinden, frosten, molnens ständiga rörelse. De har närmare till solen däruppe. Ta mig dit, dit upp. Visa mig något jag aldrig har sett förut. Jag vill lära mig mer, mer. Lär mig allt du vet om livet. Lär mig om hösten, varför sommaren försvann så fort. Lär mig om blåregn, nostalgi, filosofi, problematik i kubik. Lär mig mer om måsten, januari, februari, labyrinter. Helgdag, sorgedag, vallmo, poesi. Jag vill veta mer om poesi. Om hur orden skapar magi på dina läppar. Förbättrar min kväll. Förklarar det jag aldrig tycks förstå. Varför vi vacklar, fullständigt förtvivlat försöker förstå, hur vi ska göra bättre nästa gång. Kanske hade jag velat slippa. Men;

Det bullrar likt oväntad åska i februari och nattens kala nakenhet omfamnar mörkret med en skrämmande uppsyn i vilken min rädsla vilar.

Bortom min hud bor det blåcklockor och påskliljor,
De vajar i vinden och leker med den välkomna värmen som blomstrar i vårt land. Vattnet porlar nedför branta stup och änglarna sjunger på trappan. Sjunger om oändlighet och djupa skogar

Skogar av silver

Vacker är den vita duva som du tror dig ha sett en gång
Frihetens fullkomliga löfte
Där, i mitten av tryggheten, vilar du på ett moln av säkerhet
Specialanpassat för din ryggrad, och din sköra, sköra nacke
Den stöds upp av en kudde av regn

Och täcket som döljer dina brister är inget annat än längtan efter den som kommer att komma
Tiden då vi dansar
dansar för varandra

Det är värt det, det är värt varenda sekund. Ringar under trötta ögon, letar överallt efter svar. Men jag kommer alltid fram till detta enda, varje varje gång. Vänner.

Tapper är den riddare som trotsar självklarheter

delar decimaler mitt itu

tar sönder sin bur

och river den mur

som står mellan honom och havet

Vi har det bästa framför oss :)