Elisabet

Jag har varit här förut, precis här. Tänkt samma saker som nu, känt precis vad jag känner nu, gått längs den här vägen, sneglat bakåt, hört hur allt tystnar. Titta på löven som faller, som regnar ner. Och människorna rusar förbi mig, fasar över dropparna. Men jag har inte bråttom. Inte längre. Fortsätter, med händerna i alldeles för stora fickor, utan halsduk och med vantar som ligger kvarglömda i lägenheten. Minns du. Minns du oktober förra året. Kanske är allt som vanligt imorgon. Minns du böckerna vi läste, musiken vi lyssnade på, timmarna vi vägrade att sova. Natten är fortfarande lång. Men morgonen är värst, utan tvekan. Om du... Om jag vad?
Berätta något för mig. Berätta vad som har varit det bästa med idag.

Vill du veta en hemlighet?

Det vill jag alltid.
Okej, håll i hatten nu. Stadigt grepp. Jag tycks alltid komma tillbaka till det här, oberoende av allt, allt, allt. Hemligheten är som följer, att jag inte har några hemligheter. Jag har slutat med det. Jag är för trött. Passa på och fråga mig vad du vill. Måhända att jag är av annan åsikt imorgon. Den dagen den sorgen, den sorgen den dagen. Oktober för exakt ett år sedan.