Elisabet

Hej,

Det var ett år och en sommar sedan som jag fick tillbaka det som var mitt. Och om du kom idag, vilade huvudet mot dörrkarmen och bad mig så skulle jag förmodligen.. Jag skulle förmodligen. Jag skulle utan tvekan berätta för dig att det är bra såhär. Att himlen är blåare än vad den brukade, och att det känns lätt att vakna om morgonen och att tonerna otvingat kommer. Försiktigt skapas vår melodi. Det känns så himla logiskt på något sätt. Nästan så att man börjar ifrågasätta att man någonsin varit rädd. Det kommer inte att bli tryggare än såhär, drömmandes under lapptäcket med två starka armar runtom en liten skör kropp. Stormen viner utanför fönstret, men den kan inte nå oss.

Stundvis kan jag vara så lycklig att det gör ont. Har du någonsin upplevt det? När sången fastnar, och ljuset faller. Faller på ett sätt som gör att jag äntligen förstår. Årets första snö kommer snart att falla. Det blir vinter igen, och det vet vi båda två vad det innebär, visst gör vi det. Våren kommer aldrig att var oförståeligt långt borta. Aldrig igen.  

 

Jag har hört den här låten många gånger förut. Trötta fingrar på immiga fönsterrutor, viskar hemligheter ut i natten. Jag ska aldrig göra samma misstag två gånger. Och varken silvertejp eller karlsson klister kommer att hjälpa den här gången, vattnet har redan blivit till is. Och jag tror äntligen att du förstår vad jag har pratat om i alla år. Alla höstar, alla bitterljuva söndagar. Du lärde mig, en dag i sänder. Du lärde mig allt du visste om livet.

”Det vita dukade bordet väntar på någon, vars steg aldrig kommer uppför trappan” Gunnar Ekelöf.

 

Inte ett enda ord på min natthimmel

Bara regn som klarnar luften.

Elisabet