Elisabet

Det händer en massa, varje dag, hela tiden. En dag försvinner så fort, visst gör den det. Men det lämnas spår, här, där, överallt. Någon har suttit i soffan, vattnat blommorna, spelat melodier på pianot. Lugnet har lagt sig. Det känns som igår det var sommar, men när jag vaknar är den förbi. Promenader sena kvällar,  barfota hud mot varm sand, en kväll i mitten av juli. Jag kan inte röra den längre, den är för långt borta. Men den som väntar, ja den som väntar.
Jag letar efter ett kalejdoskop, jag har kommit fram till att jag behöver ett sådant. Något som är ständigt föränderligt men samtidigt konstant. Och jag har börjat bli osammanhängande, och bokade i all hast en biljett till New York. Lika bra när man ändå är i farten, tänkte jag. Så på tisdag bär det av. En vecka är jag där, och hälsar på Maria.