Elisabet

 

Viktigast är att vi inte längre står handfallna

trevandes längs gator

Vi har slutat formulera hundraordsfrågor
Jag tror faktiskt inte att vi är intresserade av svaren längre
Allt har sin tid

Förstår du nu varför jag är så rädd
Förstår du nu att det finns värre saker
Värre saker än en nattsvart himmel

Kan vi inte skratta

en sista gång

skratta åt regnet

åt september

Om du bara visste vad du gör med mig

Vad du gjorde åt mig

Vad du alltid kommer att ha gjort för mig. De dagarna vi vägrade att gå ut.
De dagarna du lovade att det alltid alltid kommer att finnas en utväg, ett vägskäl.
Är det där vi har hamnat?

Om vi någonsin lyckas skapa en sanning
som förhoppningsvis inte ligger för långt ifrån verkligheten

så vill jag att du ska veta

att ingenting kommer att förändras

tid kommer aldrig att vara avgörande

bara smärtsamt

Och hur vi hamnde här? Jag vet faktiskt inte.

Missförstå mig nu rätt, för allt i världen. Om jag ska vara helt ärlig. Sådär ärlig som man egentligen inte riktigt vågar. Så saknar jag dig.

I takt med att förvirringen slår sig ett djupare fäste vill jag framföra, och kanske framförallt stoltsera med några stora ord som jag länge har försökt yttra:
Den dag du kommer hem igen.
För jag vet att du kommer hem. Det måste du.