Elisabet

De fortsatte, och likt den dag som flydde framför våra ögon, de tomma orden. Häpnadsväckande. Orden vi skapat lägger sig som ett täcke över sorgen, filtrerar bort de rädslor vi annars hade skapat. Rädsla är fantasi. Tanken är för evigt svindlande. Jag lånar orden, inget jag har, är mitt. För jag äger ingenting. Tiden är lånad. Det jag vet, vet jag för att de som levat före mig har byggt de broar jag nu går på. Målat världen, skrivit ner orden. Och jag läser berättelserna med öppet hjärta den här gången. För tiden är skör, alldeles för skör, och den försvinner alldeles för fort. "Alla människor heter egentligen något annat". Varför slutade fyren att lysa den natten, varför slutade fyren att lysa den natten.
Och jag håller hårt om, när jag kanske borde släppa taget. Men det vilar en sorg här inne. Kastar skuggor ut i natten, kastas mot väggarna, axlar. Och en stjärna slocknade på hans ryggtavla.

Årstiderna fascinerar mig, för de återskapar minnen. Som på beställning, ett brev på posten, och sedan för att bryta mönster så log hon mot honom fast de aldrig hade träffats förut.
Men om du tänker på vintern, förra vintern, en vinter för tio år sedan. Vi lekte fram förståelsen om världen, i ett virrvarr av snö. Kommer du ihåg våren, ett sting av oro. För det var en vår hon försvann. Regna, regna bort nu. Det smattrar igenkännande på fönsterrutan. Snart lättar molnen. Kanske doften av en ros, jag vet att de växte i vår trädgård på gården. En lada, en vedhög, en skog av kastanjeträd. Höll en kastanj i handen, lenaste som fanns. Och jag sprang fortare än någon annan för att slippa vara ensam. Jag var så fruktansvärd rädd för mörkret. Förnimmelser, fragment, förståelse. Förlåtelse. Inte acceptans, aldrig någonsin acceptans. Men förlåtelse. Och glädje. Glädje för att jag får lära mig om livet. För min skull.

Och om och om igen
Har du snubblat över dig själv
Kastat om bokstäverna
De ligger i oordning på golvet framför mig
Stearinljuset brinner
Men lågan kommer att slockna till slut

För inget varar för alltid
(Det är därför vi tänder nya ljus)

Spegelreflektionen är skrämmande lik någon jag såg för länge sedan
Men fantasi, det är vi som skapar rädslan
Lika logiskt kan vi få den att gå åt ett annat håll
Men varför fyren slutade att lysa den natten,
dags att välja en ny väg hem.