Elisabet

För det de kan ta ifrån dig, är endast det de kan röra. Men jag går längs vägen nattetid, förbi låsta dörrar, vinkar uppgivet mot himlen i hopp om att påskynda morgonen. Men det är bara jag som är vaken. Vi ramlar fram, visst ramlar vi fram och skrapar upp vrister och armbågar, förbannar vintern och tåget som lämnade perrongen alldeles för tidigt. Jag står fortfarande och väntar med tunga resväskor. Med karta, mitt pass, kompass och en bunt med sedlar gömda i min vänstra sko, den utan skosnören. Jag lärde mig ändå aldrig att knyta rosetter. Världen väntar inte på någon, världen väntar inte ens på oss. Kanske kommer jag att vänta för all framtid, frysa fast i vintern med min blödande längtan. På andra sidan gränsen talar de ändå ett annat språk som jag inte förstår, muttrar  jag uppgivet. Kan vi lära oss det vi inte kan förstå? Men när jag lyssnar på musiken så förstår jag precis. Jag kan inte vara något för din skull. Men om du kan bedöva min längtan med nya äventyr så kommer jag aldrig att tacka nej. Men var noga med att komma i tid, för min klocka går aldrig fel. Åh nu ljög jag igen..




Jag står inom räckhåll, ett tu och tre på det fjärde ska vi göra någonting vi aldrig har gjort förut. Jag vill se norrsken. Balansera på det tunnaste. Kan du spela ett stråkinstrument? För jag tror att lyckan kommer att vara total om vi kombinerar norrsken och en enkel melodi. Åh nu målar jag upp bilder igen, försöker förklara. Men de kan aldrig ta ifrån dig det de inte kan röra. Det kanske är därför vi skapar skyddsnät i form av tankar och ord, kanske är det därför vi är rädda för att ge drömmen en form.

Halvvägs, åh så nära den här gången
Jag kan nästan röra vid den

Ge den ett namn
Men nu har jag trasslat in mig så pass att jag inte är säker på om jag är påväg dit jag planerade att gå från första början.

Jag tror att du bär på en hemlighet