Elisabet

När ridderligheten blir till lidelse
Du försöker rentvå ditt nam

För sommarens första suck nalkas, väntar vid morgondagens fötter

Vad är det du ångrar?

Jag har alltid fått höra att åskan, den rår ingen för

Jag har fått berättat för mig att det är tryggheten som till slut kommer att få en att vackla

Ingen annan kommer att göra dig större
Ett längtande hjärta som dunkar
Ingen kommer att förminska dig med dina egna sanningar

Träflisor in på bara skinnet
och du krånglar med översättningar, vemod

oskrivna lögner

De som gror i dammet, under sängen, i hörnen, i trånga luftvägar

Att andas blir en utmaning i sig

Men vakna! Du slet i hennes kläder, skrek honom i örat, ändrade pronomen och stirrade ut i kaoset.
Allt jag har är mitt

Allt jag vill är detta enda
Jämvikt

Så du skrev om formeln, för du insåg att den var missvissande. Du suddade ut glåporden, ilskan, pretentionerna.
Du tvättade dina kläder, sorterade din papper, sa förlåt. Det jag har orätt med mig själv är den obotade trisstessen och den självömkan som tynger sköra axlar.

Vad som fortfarande överraskar mig är tron om att den naiva är ute på farligt vatten. Intuition är ett kapitel för sig.

Så hur vill du ha det, för allt vi gör, allt vi tänker, allt vi kräver. 
Allt vi är.

Inget mindre än skärvor av gårdagen.