Elisabet

Tack för idag, igår. Tack för att du tog mig till havet, även om vi bara gick åttahundra meter. Vi inledde med att snurra i sanden. Kände mig liten igen. Liten och trygg. Snurra du min värld, ja snurra nu min värld.
  

Varför orden ska vara så obeskrivligt svåra att finna just nu vet jag inte. Sover 17 timmar på ett dygn, läser min litteratur, fikar med vänner, lämnar sängen obäddad. Tittar på film till midnatt, går promenader och håller om, håller om hårt. För känslan är överväldigande, och om jag släpper taget nu kommer jag att ångra mig.

Jag bläddrar i arkivet, för en bekant mening återkommer. Igen och igen.

"Om vi någonsin lyckas skapa en sanning

Som förhoppningsvis inte ligger för långt ifrån verkligheten
så vill jag att du ska veta
att ingenting kommer att förändras

tid kommer aldrig att vara avgörande
bara smärtsamt" 4 september.

Och de följande orden, Ediths fina ord beskriver den rådande känslan på pricken. Om att vara där, precis där, just då.

"När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter.
Min trädgård är full av skärvor" Edith Södergran

Och jag vet att tiden är skör. Jag vet att det finns värre saker än en nattsvart himmel. Jag vet att ...
Och det där lugnet jag pratar om, det kan vara vilseledande. Till viss del förödande, för allt handlar om tolkning. Nyckeln är framförhållning. Min inställning lär bli mitt nederlag.

Och jag sjunger tills hon har somnat
Och hon gråter när jag är påväg därifrån
Jag lyfter upp henne och hennes hud är varm. Hon suckar, blir tyngre, blundar igen. Livet började alldeles nyss. Jag önskar inget hellre än att ögonblicket, just detta ögonblick ska fortsätta och fortsätta att finnas.
-Hej då Elisabet! Hon vinkar när jag ska gå, i tjocka tumvantar och med gummistövlar på fötterna.
Rädslan är långt, långt borta.

Vad jag vet just nu, är ingenting. Haha, jag lägger alla korten på bordet nu! Vad är det jag inte vet som jag behöver veta? Att tiden är så skör så skör och att jag stundvis tror att jag ska gå sönder. För jag tycker så mycket om. Lugnet när första snön faller. Första tonerna av finaste låten jag vet. Någons röst. Med betoning på någon. Lukten av regn. När solen skiner i november. Och mamma och Maria skickade precis en bild från andra sidan atlanten. Jag vet ingenting. Jag vet bara att det är en känsla som är överväldigande och att det känns som att det kommer att bli bra nu. Det är på tiden. Det måste vara så. Ett steg i taget. Det kommer att bli bättre nu.

"Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt sitter och solar sig
där skulle jag sitta med ett brev i barmen
Ett enda litet brev. Så ser min dröm ut" Edith.

Det kommer aldrig att handla om att göra något ogjort
Det handlar om tiden vi har framför oss
Låt oss ta hand om den
Ja, låt oss göra det rätt den här gången