Det där med ord
Du är inte odödlig
140 och med hjärtat i halsgropen
De andra räds den olycka som är väntad, som är oundviklig
De som bryr sig
De som bryr sig
de som försöker hålla hårt om
du håller avstånd.
Kanske är det något med estetiken som är tilltalande
Placeringen av fönster, golvets lutning
Eller så är det min egen okunskap som lockar
lockar fram nyfikenheten. Men så är det väl alltid.
Men samtidigt blir jag arg för att jag inte förstår
Inte förstår varför det som brukade vara konstant byter riktning.
Men sanningen är den att det är farligt, även med hjälm, knäskydd, bälte och lite dextrosol i fickan. För det du inte kan styra, det kan vid tillfälle styra dig. Det är därför jag är rädd, förstår du? För du ger bort kontrollen, för att det som är skört tror du är omöjligt att krossa. Sekunder är avgörande och kommer alltid att vara avgörande. Spelar ingen roll i vilken kontext, i vilket land, i vilket århundrade.
"Jag rör inte för naturkatastrofer". Men, det betyder inte att du inte bär på ett ansvar. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Prata och resonera, prata och resonera. Ordet är det överlägsna, säger de. Ordet står överst. Ordet är makt. Det sistnämnda kan jag hålla med om. Men det där med överlägsenheten. I vilken kontext? Vem bryr sig om ord när sekunder är avgörande? Vem bryr sig om ord när ett helt liv kan komma att mynna ut i dessa sekunder? När det kommer till kritan, när katastrofen redan är här? Inga ord i världen värmer på samma sätt som förståelse. Och förståelse behöver inte skapas med ord. Empati behöver inte skapas med ord. Musik är inte ord. En målning är inte ord. Acceptans och fölåtelse behöver inga ord.
Krånglar med verbböjningar, konjunktiv och skillnaden mellan spanskans preteritum och imperfekt. Jag antecknar och skriver ner drömmar, för drömtolkning står på schemat. Emellanåt spiller jag kaffe på alla tusen papper. Fortsätter med omvårdnadsteorier och Florence Nightingale. "Var vänlig beskriv skillnaden mellan empati och sympati". Tittar på filmer av Almodovar och drömmer bisarra drömmar (något att utveckla och drömtolka?). Socialiserar en stund med räta linjens ekvation, old friend we meet again osv. Besöker äppelmarknaden, Stens huvud och caféer, som sig bör när hösten är på intågande. Kramar vänner, läser en artikel om Lena Dunham och blir fascinerad. Stryker över konstiga slanguttryck och bläddrar i lexikon. Skriver en bokrecension. Blir glad när det börjar regna, lyssnar på Joni Mitchell och äter nudlar. Är överambitiös och glad. Är under tidsbegränsning med lyckas aldrig ta mig upp klockan sju. Tittar på SVTplay och trivs på jobbet. Håller en röd tråd sådär bra. Baka äppelpaj, improviserar i köket och låtsas att asiatisk matlagning är min grej. Åker tåg och gräver djupare i olika psykologiska perspektiv. Tycker att raggsockar är en bra grej. Går upp klockan halv sju på morgonen för att åka och titta på soluppgången med pappa och äta frukost och dricka kaffe.
Kanske är det något med estetiken som är tilltalande
Placeringen av fönster, golvets lutning
Eller så är det min egen okunskap som lockar
lockar fram nyfikenheten. Men så är det väl alltid.
Men samtidigt blir jag arg för att jag inte förstår
Inte förstår varför det som brukade vara konstant byter riktning.
Men sanningen är den att det är farligt, även med hjälm, knäskydd, bälte och lite dextrosol i fickan. För det du inte kan styra, det kan vid tillfälle styra dig. Det är därför jag är rädd, förstår du? För du ger bort kontrollen, för att det som är skört tror du är omöjligt att krossa. Sekunder är avgörande och kommer alltid att vara avgörande. Spelar ingen roll i vilken kontext, i vilket land, i vilket århundrade.
"Jag rör inte för naturkatastrofer". Men, det betyder inte att du inte bär på ett ansvar. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Prata och resonera, prata och resonera. Ordet är det överlägsna, säger de. Ordet står överst. Ordet är makt. Det sistnämnda kan jag hålla med om. Men det där med överlägsenheten. I vilken kontext? Vem bryr sig om ord när sekunder är avgörande? Vem bryr sig om ord när ett helt liv kan komma att mynna ut i dessa sekunder? När det kommer till kritan, när katastrofen redan är här? Inga ord i världen värmer på samma sätt som förståelse. Och förståelse behöver inte skapas med ord. Empati behöver inte skapas med ord. Musik är inte ord. En målning är inte ord. Acceptans och fölåtelse behöver inga ord.
Krånglar med verbböjningar, konjunktiv och skillnaden mellan spanskans preteritum och imperfekt. Jag antecknar och skriver ner drömmar, för drömtolkning står på schemat. Emellanåt spiller jag kaffe på alla tusen papper. Fortsätter med omvårdnadsteorier och Florence Nightingale. "Var vänlig beskriv skillnaden mellan empati och sympati". Tittar på filmer av Almodovar och drömmer bisarra drömmar (något att utveckla och drömtolka?). Socialiserar en stund med räta linjens ekvation, old friend we meet again osv. Besöker äppelmarknaden, Stens huvud och caféer, som sig bör när hösten är på intågande. Kramar vänner, läser en artikel om Lena Dunham och blir fascinerad. Stryker över konstiga slanguttryck och bläddrar i lexikon. Skriver en bokrecension. Blir glad när det börjar regna, lyssnar på Joni Mitchell och äter nudlar. Är överambitiös och glad. Är under tidsbegränsning med lyckas aldrig ta mig upp klockan sju. Tittar på SVTplay och trivs på jobbet. Håller en röd tråd sådär bra. Baka äppelpaj, improviserar i köket och låtsas att asiatisk matlagning är min grej. Åker tåg och gräver djupare i olika psykologiska perspektiv. Tycker att raggsockar är en bra grej. Går upp klockan halv sju på morgonen för att åka och titta på soluppgången med pappa och äta frukost och dricka kaffe.